Sitter här och hänger vid köksbordet med en kopp kaffe bredvid mig.

Trots att jag fick gå ut med hundarna sex i morse så hag jag inte vaknat än. Både jag och dogsen har ätit frukost. Vad gör man????? VILL verkligen vara vaken men huvudet är som inbäddat i bomull med sömnpulver i.

Tiden har gått fort sedan jag var här senast. Tre av fyra barnbarn tillbringade sportlovet med mig. Det känns verkligen som en förmån, en gåva, att få umgås så nära med dem.

Sally och Tessan tröttnade dock ganska snart på all uppvaktning så jag fick skydda dem till slut. Inte så att barnen är elaka mot dem. Nej, tvärtom. De är för kärleksfulla.

Tyckte vi gjorde så mycket tillsammans när de var här men nu när jag vill skriva en resumé så är det bara simhallen och pulkabacken som dyker upp i huvudet. Märkligt. Eller inte....

Sallys vuxna valp Babe var här och sov över en natt. Tänk att det som finns band mellan dem fortfarande.... Men stackarn är verkligen rädd för Tessan. Hon morrar och kryper undan. Ändå har de sovit bredvid varandra så när T håller sig lugn så går det bra :-)

---

Trots mina 58 år har jag inte haft många fiender i mitt liv. Kan bero på att jag alltid tyckt om människor och gillat olikheten mellan oss.

Min förvåning blev alltså stor när jag behövde inse att en kvinna jag aldrig bytt ett ord med, som också har hund, verkligen hatar mig. Hon bor någonstans över mig i samma hus. Jag är inte särskilt konflikträdd. Jag hörde henne en dag komma in efter mig och mina dogs i porten. Hon pratade tydligen med sin hund när hon sa "Nu får vi vänta här tills de farliga hundarna har gått in så de inte äter upp dig". Ungefär så lät det en bra stund.

Jag stängde in mina hundar. Gick ner i trappen och konfronterade henne. Hon fullkomligt spottade fradga om hur farliga mina hundar är. Gjorde pistoltecknet mot huvudet och talade om vad som kunde hända om de ens kom i närheten av hennes hund. Mig vill hon inte se igen än mindre prata med. (Till saken hör att hon arbetar som pvakt i parkeringsbolaget som har hand om vårt område.)

Jag konstaterad inför henne att det nog inte var hundarna som var det största problemet och bad henne berätta vad som tryckte henne. Då forsade det otidigheter ur hennes mun. Jag skakade på huvudet, tog artigt adjö och gick in i min lägenhet.

Två dagar senare hade jag en p-bot på min bil. Helt utan anledning eftersom 24-timmarsregeln är tillfälligt borta i vårt område på grund av ombyggnad. Klart jag mailade p-bolaget och ringde och pratade med dem. Har inte hört något om det sedan.

Om jag sett henne med sin hund på en plats jag tänkt gå till så har jag vänt och gått någon annanstans. Utan att ägna henne ens ett ögonskast.

Allt har varit lugnt ett par veckor tills igår. Då hade "någon" parkerat så nära min vänstra sida på bilen att det kanske var en dm. för mig att ta mig in på. Märkligt hur smal man kan bli, Jag tog mig in och tog mig därifrån. Inte utan muttrande kan jag säga. Visste inte att  det var hennes bil men kände det på mig. Då jag kom hem ringde jag bilregistret och mycket riktigt. Det var hennes bil.

När jag kom ut i morse mötte jag henne vid rastplatsen. Den här gången vek jag inte undan utan gick rakt fram utan att titta på henne eller hennes hund. Nu är det bara att vänta på nästa drag från henne.

Jag kan bara konstatera att denna kvinna har problem. Problem som inte har med mig att göra men som hon tar ut på mig. Jag tackar Gud att jag inte är rädd av mig.

---

Hihi... jag skriver inte ofta här men när jag gör det kan det bli långt....

Ha en bra måndag ♥