Jag lyckades vakna så pass i går så jag kunde köra bil tack och lov. Vi kom iväg på match. Vi = jag och hundarna.

Barnbarnet Lina började som målvakt och släppte inte in ett enda mål! Stolt mormor. Sen fick hon spela ute och var totalt fokuserad, så även om hon inte gjorde några mål så är jag en stolt mormor.

Tessan och Sally på match



När matchen var klar blev det rastning och snabb hemresa för att plocka med present och lämna hundar.

På vägen hem ringde jag och sjöng för födelsedagsbarnet och hon var SALIG över hamstern hon fick av mamma och pappa på morgonen.

Kalaset för henne började klockan två. Jag kom dit nästan kvart över två och var ändå först på plats. Puh.... skönt att inte komma sist. Fast det är klart... den platsen har ju morfar och hans fru abbonerat på, hihi

Det blev ett härligt släktkalas med kära återseenden. De flesta av oss ses bara när någon av barn eller barnbarn fyller.

Väl hemma igen kände jag mig medvetslöst trött men...... har man hundar måste man gå ut. Så det var bara på med kopplet och iväg.

Funderar runt mina hundars agerande mot andra kontra mina känslor. Har tittat mycket på "Mannen som talar med hundar" och han påpekar alltid hur viktigt det är att vara lugn. Inte VERKA lugn utan KÄNNA sig lugn.

I går kväll mötte vi en grannhund som påminner mig om dåliga möten. Jag spände mig i rädsla för att Sally skulle skälla. Det var precis vad hon gjorde också. Jag korrigerade och hon tystnade. Den korta sekund av oror som gick genom min kropp påverkade hundarna direkt genom kopplet. Fashinerande!!!!

Måste träna på att få längre sträcka mellan tanke, känsla och handling helt enkelt om detta ska lyckas. Typ skicka upp en stoppspade i huvudet varje gång en orolig/negativ tanke tar plats. Det måste ju blockera vägen till handling tänker jag.... Hmmmmm..... Något att fundera på någon sömnlös natt....

Jag har gjort allt jag kan för att bli klar i huvudet. Befinner mig i en glasbubbla. Måste vakna. Matchen börjar om 10 minuter. Jag har många mil att åka. Gode GUD! Hur ska det här sluta.

Jag har druckit kaffe, rastat hundar, duschat och sitter med ännu mera kaffe. Känner jag mig piggare?? Nej och åter nej.

Som tur är lovade jag inte att komma till första matchen men vill!!! Det är ju hennes allra första fotbollsmatch i 6:orna.

Ok. Jag stänger datorn. Blåser håret, klär på mig ytterkläderna och går UT. Det KAN hjälpa......

Klockan två är det 7-årskalas för den andra barnbarnstjejen i Sigtuna. Tror matchen slutar 12 så det blir nog alldeles precis att åka hem, byta kläder, lämna hundar och så iväg igen.

Ha en fin dag i solen

Nu är det sååå längesedan jag var här så jag känner mig nästan bortkommen.

Ni undrar säkert varför jag varit borta så länge. Har inte ORKAT skriva. Det har hänt så mycket negativt sedan sist så jag har bara velat dra täcket över huvudet. Vilket jag också gjort när jag inte umgåtts med barn och barnbarn eller varit ute med mina älskade hundar.

Försökte svara på alla kommentarer men helt plötsligt ville inte nätet hänga med.

Er jag inte varit inne hos....... Jag kommer snart.... Inte om en månad utan kanske i morgon kväll.

Var inne hos Anki och läste om hur skititgt det är i Rinkeby. Här i Sigtuna är det inte bättre kan jag hälsa. Blir arg varje gång jag går ut med hundarna och ser soppåsar med hushållssopor ligga slänga i skogsbrynet. Alldeles bredvid bebyggelsen. För att inte tala om alla fimpar och all HUNDSKIT som ligger över allt.

Skaffar man hund får man lära sig att plocka upp efter dem!!!! Okej. Ibland kanske det är helt omöjligt att hitta hundbajset men när det ligger MITT PÅ GÅNGVÄGEN. Då finns det inte en chans att det är osynligt.

Är man rökare får man väl tänka sig för och ta hand om sina fimpar. Har man en ask att ta en cig ur kan man lägga tillbaka fimpen däri om man inte ids bära den till sopkorgen.

Jag känner sådan frustration över all slapphet. Hur kan man vilja leva i skiten???

Slutar inlägget med en härlig bild tagen vid Strandpromenaden här i Sigtuna igår