Det känns så otroligt skönt och efterlängtat. Det  blåste sjukt mycket i går kväll och i natt men det har gett resultat.

Jag inser att det är vår när jag känner mig nere utan att förstå varför, när känslorna tar över förståndet, när det inte behövs persienner längre när solen skiner.

Nu är jag nere och förstår inte varför. Sorgen efter Sally känns svårare än någonsin, tårarna ligger på lur hela tiden. Det spelar ingen roll vad jag pysslar med så är Sally där. I går när barnen var här så frågade de om en del leksaker, som var Sallys. Jag har tvättat dem och lagt dem i leklådan. Kanske korkat. Borde kanske kastat dem. Men hon lever ju. Jag kan ju träffa henne flera gånger i veckan om jag hade råd att åka. Jag saknar hennes personlighet! Just nu är det inte "hund" jag saknar utan personligheten Sally. Jag saknar inte allt hundhår överallt. Jag saknar inte kvällspromenaderna. Nej, jag saknar min livskamrat.

Ska jag då skaffa en ny "allergifri" hund för att snabbt "komma över" min sorg? Nej. Jag tror för min del att det är viktigt att komma över sorgen efter Sally innan jag skaffar en ny annars är risken stor att jag inte ser den nya individen, utan fortsätter som om den vore Sally. Det vore katastrof och säkert skapa en problemhund tänker jag.

Mina fönster har en knappt genomskinlig hinna över sig. Får ringa in en fönsterputsare som hjälper mig så jag inte blir helt förlamad av värk. Nästa månad kanske.

Känner att jag sitter här och tänker "högt". Men, varför inte. Det här är mitt klotterplank.