Fortsättning....
Hon visade mig in i rummet, sa hej då, och stängde dörren.
Där stod jag. Som fastnaglad på golvet stirrandes på fyra glasburkar på en bänk vid ena väggen.
I handen hade jag manualen jag tränat så noga efter. Mitt på golvet stod ett ensamt bord med en genomskinlig plastbalja på. Bara en stol stod vid bordet. I ena hörnet stod en videokamera uppriggad och till höger i rummet var hörnet inbäddad i tunga draperier från golv till tak.
Jag vet inte vad det var som fick mig att röra mig mot stolen men helt plötsligt satt jag på den. Manualen hade jag lagt på bordet. Jag kunde inte titta mot bänken. Tårarna bara rann.
Jag minns verkligen inte när jag reste mig och gick och tog den första burken med spindeln i. Men jag minns hur det kändes när jag öppnat burken och lät spindel kliva ut på golvet i baljan. Idag kan jag säga att den inte var särskilt stor men då..... Jag upplevde den som en jätte!
Det var "källarspindlar" jag jobbade med. Jag fick sitta där i rummet i fyra timmar. Jobba mig sakta uppåt från att bara titta på en spindel genom en glasburk till att sitta med alla fyra spindlarna på handen samtidigt.
Vid ett tillfälle tappade jag en spindel på golvet. Storpanik utbröt.
Hur skulle jag göra för att få den tillbaka i baljan??? Allt jag tränat på hemma med en ring, vykort och glas, var som bortblåst. Och jag var livrädd att tappa bort spindeln. Vad skulle jag göra om DET hände??
Så släppte blockeringen. Jag tog glaset, vände det upp och ner över spindeln, förde sakta vykortet under glas och spindel och tog den tillbaka i baljan. Kallsvetten höll mig i sitt grepp.
Efter fyra långa timmar kom kvinnan och släppte ut mig. Jag kände mig som om jag gått en brottningsmatch. Tänkte att jag klarat min uppgift och nu behöver jag aldrig mer jobba med spindlar.
Då säger kvinnan - Jaha. Jag har satt upp en ny tid åt dig här om två veckor. Kan du komma samma tid? - Ähhh... Jo, det går nog bra... får jag ur mig. En gång till alltså. - Och så glöm inte att träna under tiden du är hemma, är det sista hon säger.
Men hallå... Vem har spindlar i en glasburk och en genomskinlig plastlåda hemma? JAG tänkte då inte gå ut och leta upp några spindlar för att träna på. Fortsättning i nästa avsnitt....
God natt alla underbara bloggvänner som finns kvar
Där stod jag. Som fastnaglad på golvet stirrandes på fyra glasburkar på en bänk vid ena väggen.
I handen hade jag manualen jag tränat så noga efter. Mitt på golvet stod ett ensamt bord med en genomskinlig plastbalja på. Bara en stol stod vid bordet. I ena hörnet stod en videokamera uppriggad och till höger i rummet var hörnet inbäddad i tunga draperier från golv till tak.
Jag vet inte vad det var som fick mig att röra mig mot stolen men helt plötsligt satt jag på den. Manualen hade jag lagt på bordet. Jag kunde inte titta mot bänken. Tårarna bara rann.
Jag minns verkligen inte när jag reste mig och gick och tog den första burken med spindeln i. Men jag minns hur det kändes när jag öppnat burken och lät spindel kliva ut på golvet i baljan. Idag kan jag säga att den inte var särskilt stor men då..... Jag upplevde den som en jätte!
Det var "källarspindlar" jag jobbade med. Jag fick sitta där i rummet i fyra timmar. Jobba mig sakta uppåt från att bara titta på en spindel genom en glasburk till att sitta med alla fyra spindlarna på handen samtidigt.
Vid ett tillfälle tappade jag en spindel på golvet. Storpanik utbröt.
Hur skulle jag göra för att få den tillbaka i baljan??? Allt jag tränat på hemma med en ring, vykort och glas, var som bortblåst. Och jag var livrädd att tappa bort spindeln. Vad skulle jag göra om DET hände??
Så släppte blockeringen. Jag tog glaset, vände det upp och ner över spindeln, förde sakta vykortet under glas och spindel och tog den tillbaka i baljan. Kallsvetten höll mig i sitt grepp.
Efter fyra långa timmar kom kvinnan och släppte ut mig. Jag kände mig som om jag gått en brottningsmatch. Tänkte att jag klarat min uppgift och nu behöver jag aldrig mer jobba med spindlar.
Då säger kvinnan - Jaha. Jag har satt upp en ny tid åt dig här om två veckor. Kan du komma samma tid? - Ähhh... Jo, det går nog bra... får jag ur mig. En gång till alltså. - Och så glöm inte att träna under tiden du är hemma, är det sista hon säger.
Men hallå... Vem har spindlar i en glasburk och en genomskinlig plastlåda hemma? JAG tänkte då inte gå ut och leta upp några spindlar för att träna på. Fortsättning i nästa avsnitt....
God natt alla underbara bloggvänner som finns kvar
Kommentarer
Vicke
på skansenakvariet får man träna bort sin spindel fobi med
Cia
Hua , ryser bara jag läser det här men mitt bekymmer är inte spindlar utan DUVOR. Finns inga äckligare djur i mina ögon så att gå över hötorget finns inte på min karta:)
Hoppas allt är bra med er, här har skolan börjat igen så nu är allt i rutin, tack och lov.
Kramiz
Vicke
jag hoppas att du får en trevlig kväll nu
Maddo
SOÄNNANDE!! Usch så läskigt dock!
Trackback
