Har tänkt på det här med rädslor efter igår.

Jag var spindelfobiker tills jag var ca 35 år. Blev helt stel i kroppen och tårarna bara rann så snart jag såg en spindel. Var det en bild på en spindel i tidningen kunde jag inte hålla i den.

Minns en gång när vi köpt kalaspuffar när tjejerna var små. Det var en bild på en fågelspindel på baksidan av paketet. Jag märkte det inte när jag köpte det så det var lätt att bära hem och ställa i skåpet. Då såg jag vad jag gjort. Paniken slog till!!! Kunde överhuvudtaget inte gå nära det skåpet.

Det var bara att gå ner till grannen och be om hjälp. Hon fick ta ur innerpåsen och ta med sig kartongen. Sen funkade det bra.

Vid ca 35 års ålder la en god väninna till mig en lapp i min brevlåda. Det var ett telefonnummer till, som jag trodde, fobibehandling. Med svettiga händer och bankande hjärta slog jag numret och kom till Karolinska sjukhuset i Solna. Det var ingen fobibehandling men väl fobiforskning och ville jag vara med så var jag välkommen. Jag tackade genast ja. Vad gör man inte för eftervärlden :-) Fick dock numret till den mycket kända mannen i Uppsala som hjälper människor med svår fobi. (Teflonminne..... namnet är borta)

Samlade mod igen och ringde. Fick tala direkt med honom. Han berättade att behandlingen skulle kosta 5.000:- vilket jag inte hade råd med (ensamstående mamma). Berättade att jag anmält mig till forskningen och då fick jag det gratis. Fanns bara ett problem, sa han. "Det finns inga objekt att öva på just nu så ring mig till våren så får du komma". Tack suckade jag och la på luren helt viss om att jag ALDRIG skulle ringa.

Vad händer, jo när våren kommer dimper det ner ett brev från Ulleråkers sjukhus med en kallelse till spindelfobibehandling. HJÄLP!!!! Vad gör jag!!! Ulleråker hade inte direkt en positiv klang i mitt huvud. Psyksjukhuset..... Efter moget övervägande kände jag att det är nu eller aldrig. 5000:-.....

Jag åkte dit och fick träffa en jättetrevlig tjej som intervjuade mig i ca en halvtimme. Därefter tog hon med mig till ett rum där det stod en genomskinlig plastbalja med en spindel i. Hon tog mig i handen och förde mig försiktigt in i rummet och lovade att jag fick gå därifrån när jag ville.

Ville vara "duktig" så jag gick ca 2 meter nära lådan. Gav den en sidoblick och rusade därifrån med tårarna forsande nerför kinderna. Hjärtat slog så jag tänkte att nu dör jag.

Hon kom och la sin arm tryggt om mina axlar och förde mig tillbaka till samtalsrummet där hon konstaterade att jag skulle få påbörja behandlingen.

Jag fick en manual med mig hem som jag skulle träna efter med hjälp av en ring, ett glas och ett vykort. Två veckor senare blev mitt första behandlingstillfälle.

Jag tränade idogt och kom tillbaka vid utsatt tillfälle. När vi möttes frågade hon om jag var redo. Visst. Så redo jag kunde vara att möta det värsta som fanns i mitt liv! Då släpper hon bomben. "Du ska få behandla dig själv. Ingen kommer att vara med dig i rummet. Bara en videokamera, fyra burkar med olika storlekar på spindlarna, platslådan, ett vykort och ett glas.

Kom.............

Av hänsyn till alla ev. spindelfobiker lägger jag inte upp någon bild på spindlar :-) Fortsättning följer.....